Beatas Resa

Vilda och galna dagar har rullat förbi i snabb takt. Vi hoppade på tåget i Goa kl 5.55 på morgonen och anlände till Mumbai 10- 11 timmar senare. På tåget fick vi putta ut indierna från våra platser, det var kallt och vår mat bestod av "Mariekex", torrt bröd och vatten. Vi träffade även en Svenne på tåget, Johannes, den första och sista västerlänning vi sett sen vi lmnade Goa, galet. I Mumbai skulle vi få veta om vi fick plats på tåget mot Nagpur samma kväll. Vi stod på väntelista. Trötta och förvirrade stod vi där på tågstationen och försökte förstå systemet... Indien är förvirrande! Vi fick hjälp av en härlig taxichaffis som fick oss på rätt spår tillslut. Vi fick veta att om 2 timmar så skulle vi få veta om vi fått plats på tåget. Vi dumpade våra väskor, och satte oss på ett litet mathak som var inklämt i ett hörn på stationen. Hungriga som vi var, beställde vi varsin Briani, en typ av indisk risotto. Mätta, glad och trötta efter mycket väntande så fick vi tillslut veta att vi fått platser, YES! Kl sent på kvällen så hoppade vi på vårt natttåg.

Vi var nu påväg in i landet, dit väldigt få turister åker. Spänning och äventyr var orden som slog mig. Nagpur var en liten storstad, jag och Linda gjorde ett vad, den som först såg en västerlänning, skulle få en chai, indiskt mjölkté. Ingen har vinnit ännu kan jag berätta... I Nagpur hittade vi på ett helt ok hotell, vi slängde oss på den mjuka sängen och började fundera på hur vi skulle hitta Martina. Vi hade ett telefonnummer till en Dr. Ekka. Jag provade ringa några gånger, tillslut var det någon som förstod engelska som svarade, tydligen Dr. Ekka. Det var ok ett vi kom och hälsade på dagen därpå. Toppen tänkte vi och visade adressen för receptionsten på hotellet som berättade vilken bussstation vi skulle åka ifrån. Nöjda somnade vi den natten.

Nästa morgon käkade vi en god "Masala Dosa" till frukost, Pannkaka med kryddig potatisfyllning. Sen tog vi en riksha, det är typ en öppen taxi, liknar en tuktuk, till bussen. Tur som vi hade så skulle bussen till Chhindwara precis åka, snabbt köpte vi våra biljetter, sen var vi äntligen påväg! Lite spända och nrvösa var vi nog, vi hade ju inte pratat med Martina ännu, vi visste knappt var hon var! Efter 3 och en halv timme anlände vi till Chhindwara busshållplats. Där blev vi lite osäkra, viftade med vår adress och såg förvirrade ut, det funkade som vanligt bra. Massa indiska män och riksha förare kom till vår räddning. Tillslut efter många försök att ringa Dr. Ekka, utan framgång och många förvirrrade miner angående vår adress, så valde en gammal cykelriksha förare att försöka hitta. Vi kom fram till ett litet gulligt hus, den gamla mannen såg fortfarande förvirrad ut, sprang runt och försökte få hjälp. Ännu än gång blev vi omringade av indiska män. Vissa förklarade att vi var på fel ställe, att vi skulle åka till ett ställe som låg 2 timmar bort, hjälp! Detta var fick vi reda på senare var för att vi hade fått två olika adresser i en! Så Dr. Ekka, bodde i en annan by, men adressen hörde till det hus vi nu stod och tittade på. Som tur var så kände någon av männen, familjen som bodde i huset och ringde för att fråga om någon Martina bodde där. Detta gav resultat! Mannen i familjen kom hem och släppte in oss i hanns hem, Martina skulle komma hem snart lovade han.

Vi satte oss lyckliga för att vänta i hennes rum, fattade knappt hur stor tur vi haft i vårt letande... Martina hade inte fattat vilka galna svenskar det var som ville träffa henne mitt i djupaste Indien. Gissa om hon blev chockad då hon såg oss! Haha, det var värt hela den långa resan! Jag blev också jätteglad och efter mycket pussar och kramar så började livet hos familjen Kumar, en jättegullig familj som Martina bodde hos under sitt "vinterlov" som hon kallade det, tiden hon hade mellan hennes två barnhems jobb. Dr. Ekkas var den familj som hon skulle bo hos på nästa barnhem! Haha, de väntade ju sig att vi skulle komma dit... Vi fick ringa upp igen och berätta missförståndet och att vi skulle komma dit allihop om några dagar. Vi hade då bestämt oss för att haka på och hjälpa till lite på barnhemmet med Martina, jag ville inte släppa henne än.. Vi spenderade 3 nätter hos familjen, sydde upp indiska kläder, åt fantastisk god hemlagad indisk mat, följde med dottern till en föreställning på hennes collage, fantastiska och lärorika dagar.

Resan till barnhemmet i Junnardo tog oss två timmar, lyxigt med taxi och allt. Vi anlände och blev varmt välkomnade av Fru Ekka. Både hon och hennes man jobbar som läkare på sjukhuset som ligger brevid barnhemmet som vi skulle hjälpa till på. Vi installerade oss och gick för att träffa barnen. 19 söta små indiska ansikten välkomnade oss, 4 pojkar och 15 flickor. Alla barnen är under 5 år, förutom en handikappad tjej som nu är runt 25-26 år. Då barnen blir äldre så skickas de till olika "barnhems skolor" runt om i staten. Det var en av dem som Martina jobbade på innan sitt "vinterlov".

Alla barnen är jättefina, vissa helt galna, andra blyga, några jättesmå, andra lillgamla, två har polio och en liten flicka har "vattenhuvud", men hon har fått operation nu. Jag är kär i alla.

Synd nog så passade vi alla på att bli sjuka, jag och Linda fick ont i magen och Martina blev jätteförkyld. Vi har hängt så mycket vi orkat med barnen, men legat tillsängs och kollat på film och käkat kakor en helt del också.

Nu sitter jag i Nagpur igen, trott efter en langdags resande. Det kanns lite sorgligt att lamna Martina, men det ar ju alltid sa. Imorgon bar det av mot Varanasi, norra Indien.

X
Bea