Beatas Resa

Dagen borjade tidigt, kl 07.00 var vi pa benen (jag fortfarande lite sjuk och Linda trott), Vi motte upp med var "nye" yogabritt Jack for en mysig sittapagolvetientradkojafrulle. Sen var det till att ge sig av! Ivag fran fantastiska Rishikesh som vi lart oss alska sa mycket. Vi kampade en bit med vara tunga ryggor och tog sedan en tuktuk till busshallplatsen. Vi skulle mot DELHI! Lokalbuss med packningen pa taket, billigt men bra. 8 timmar och 20mil senare (Galet sega bussar i indien) trotta i huvudet av alla forsalljare som i teveshop stamma forsakt salja pa oss pillidutter som far ur ALL fruktjuice ur limebollen eller avtorkningsbara bordsdukar i allla farger.... Da vi tillslut natt Delhi sa tog vi oss en liten nya tuktuk till flyget, 15 min enligt var forare, narmare 40 skulle jag tro det tog, men det var bara skont. Pa flygplatsen dodade vi de sista timmarna med bra kaffe och mackor. Vidare utan vila blev det till att flyga 4,5 timma mellan 00.00 och 04.30 indisk tid (har fick vi dock ca 2 timmars somn skulle jag tro, SKONT!) Framme i Bangkok var vi altsa lokal tid 06.00. Taxi till sodrabusshallplatsen, sen en lokalbuss till raka vagen till Kanchanaburi, 2 timmar lang bussresa..

PHU! Nu ar vi doch incheckade och klara, har ett litet gulligt rum med en liten terass med utsikt over floden.. nastan. Vi har kakat en billig och supergod Thailunch och traffat pa var van Ken fran Canada, VI TRIVS!

X Bea


Det ar kallt i norra Indien pa vintern och ja, packningen ar tyngre an nar vi anlande till Indien....


YogaJack pa vart busstak...

Efter 21 timmar på sittåg, med massa stirrande indier, så var vi rätt så möra kan jag lova. 3 timmar sittande ställning, 3 timmar liggande/sovande fick det bli på hatthyllan vi snyltat till oss jag och Linda.

Varanasi, staden dit hinduer åker till för att dö. Så de kan kremeras och spridas i floden Ganges. Hela staden är vacker, men att hänga nere vid floden är en höjdpunkt. Jag och Linda åkte båt och såg soluppgången, sen åkte vi även runt på olika hinduistiska tempel, vilket var jätteintressant. Vi stannade i bara i Varanasi i 3 nätter vilket kanske var lite för lite, vi gillade verkligen staden.

Efter ännu en tågresa, denna gång med ”sleeper”, skönt, och en kort bussresa på ca en och en halv timme, så anlände vi till Rishikesh. Vi gillade det direkt, en småstad i vår smak! Meditation och yoga är grejen här, en newageby med charm. Idag har vi bokat en intensiv yogakurs, som börjar ikväll. Vi ska även bo på det Ashram som håller kursen, mysigt precis vid Ganges som även flyter rakt igenom Rishikesh. 8 kr natten betalar vi var för vårt stora dubbelrum där... Dock med delat bad och dusch. (Stackars oss.. haha)

Saknar er alla där hemma!

x Bea


Varanasi


Varanasi


Här får ni skruva bilden i huvudet då datan inte vill vara med och leka





Vilande man



Rishikesh


Vi bor vackert, detta är utsikten från ett café i närheten


Och här är utsikten från ett annat



Utsikten vid solnedgång, på vårt rooftop

Manga dagar har nu gatt sedan mitt senaste inlagg. Jag hoppas att ni som bryr er orkar lasa mitt mastodontlanga inlagg....

Vilda och galna dagar har rullat förbi i snabb takt. Vi hoppade på tåget i Goa kl 5.55 på morgonen och anlände till Mumbai 10- 11 timmar senare. På tåget fick vi putta ut indierna från våra platser, det var kallt och vår mat bestod av "Mariekex", torrt bröd och vatten. Vi träffade även en Svenne på tåget, Johannes, den första och sista västerlänning vi sett sen vi lmnade Goa, galet. I Mumbai skulle vi få veta om vi fick plats på tåget mot Nagpur samma kväll. Vi stod på väntelista. Trötta och förvirrade stod vi där på tågstationen och försökte förstå systemet... Indien är förvirrande! Vi fick hjälp av en härlig taxichaffis som fick oss på rätt spår tillslut. Vi fick veta att om 2 timmar så skulle vi få veta om vi fått plats på tåget. Vi dumpade våra väskor, och satte oss på ett litet mathak som var inklämt i ett hörn på stationen. Hungriga som vi var, beställde vi varsin Briani, en typ av indisk risotto. Mätta, glad och trötta efter mycket väntande så fick vi tillslut veta att vi fått platser, YES! Kl sent på kvällen så hoppade vi på vårt natttåg.

Vi var nu påväg in i landet, dit väldigt få turister åker. Spänning och äventyr var orden som slog mig. Nagpur var en liten storstad, jag och Linda gjorde ett vad, den som först såg en västerlänning, skulle få en chai, indiskt mjölkté. Ingen har vinnit ännu kan jag berätta... I Nagpur hittade vi på ett helt ok hotell, vi slängde oss på den mjuka sängen och började fundera på hur vi skulle hitta Martina. Vi hade ett telefonnummer till en Dr. Ekka. Jag provade ringa några gånger, tillslut var det någon som förstod engelska som svarade, tydligen Dr. Ekka. Det var ok ett vi kom och hälsade på dagen därpå. Toppen tänkte vi och visade adressen för receptionsten på hotellet som berättade vilken bussstation vi skulle åka ifrån. Nöjda somnade vi den natten.

Nästa morgon käkade vi en god "Masala Dosa" till frukost, Pannkaka med kryddig potatisfyllning. Sen tog vi en riksha, det är typ en öppen taxi, liknar en tuktuk, till bussen. Tur som vi hade så skulle bussen till Chhindwara precis åka, snabbt köpte vi våra biljetter, sen var vi äntligen påväg! Lite spända och nrvösa var vi nog, vi hade ju inte pratat med Martina ännu, vi visste knappt var hon var! Efter 3 och en halv timme anlände vi till Chhindwara busshållplats. Där blev vi lite osäkra, viftade med vår adress och såg förvirrade ut, det funkade som vanligt bra. Massa indiska män och riksha förare kom till vår räddning. Tillslut efter många försök att ringa Dr. Ekka, utan framgång och många förvirrrade miner angående vår adress, så valde en gammal cykelriksha förare att försöka hitta. Vi kom fram till ett litet gulligt hus, den gamla mannen såg fortfarande förvirrad ut, sprang runt och försökte få hjälp. Ännu än gång blev vi omringade av indiska män. Vissa förklarade att vi var på fel ställe, att vi skulle åka till ett ställe som låg 2 timmar bort, hjälp! Detta var fick vi reda på senare var för att vi hade fått två olika adresser i en! Så Dr. Ekka, bodde i en annan by, men adressen hörde till det hus vi nu stod och tittade på. Som tur var så kände någon av männen, familjen som bodde i huset och ringde för att fråga om någon Martina bodde där. Detta gav resultat! Mannen i familjen kom hem och släppte in oss i hanns hem, Martina skulle komma hem snart lovade han.

Vi satte oss lyckliga för att vänta i hennes rum, fattade knappt hur stor tur vi haft i vårt letande... Martina hade inte fattat vilka galna svenskar det var som ville träffa henne mitt i djupaste Indien. Gissa om hon blev chockad då hon såg oss! Haha, det var värt hela den långa resan! Jag blev också jätteglad och efter mycket pussar och kramar så började livet hos familjen Kumar, en jättegullig familj som Martina bodde hos under sitt "vinterlov" som hon kallade det, tiden hon hade mellan hennes två barnhems jobb. Dr. Ekkas var den familj som hon skulle bo hos på nästa barnhem! Haha, de väntade ju sig att vi skulle komma dit... Vi fick ringa upp igen och berätta missförståndet och att vi skulle komma dit allihop om några dagar. Vi hade då bestämt oss för att haka på och hjälpa till lite på barnhemmet med Martina, jag ville inte släppa henne än.. Vi spenderade 3 nätter hos familjen, sydde upp indiska kläder, åt fantastisk god hemlagad indisk mat, följde med dottern till en föreställning på hennes collage, fantastiska och lärorika dagar.

Resan till barnhemmet i Junnardo tog oss två timmar, lyxigt med taxi och allt. Vi anlände och blev varmt välkomnade av Fru Ekka. Både hon och hennes man jobbar som läkare på sjukhuset som ligger brevid barnhemmet som vi skulle hjälpa till på. Vi installerade oss och gick för att träffa barnen. 19 söta små indiska ansikten välkomnade oss, 4 pojkar och 15 flickor. Alla barnen är under 5 år, förutom en handikappad tjej som nu är runt 25-26 år. Då barnen blir äldre så skickas de till olika "barnhems skolor" runt om i staten. Det var en av dem som Martina jobbade på innan sitt "vinterlov".

Alla barnen är jättefina, vissa helt galna, andra blyga, några jättesmå, andra lillgamla, två har polio och en liten flicka har "vattenhuvud", men hon har fått operation nu. Jag är kär i alla.

Synd nog så passade vi alla på att bli sjuka, jag och Linda fick ont i magen och Martina blev jätteförkyld. Vi har hängt så mycket vi orkat med barnen, men legat tillsängs och kollat på film och käkat kakor en helt del också.

Nu sitter jag i Nagpur igen, trott efter en langdags resande. Det kanns lite sorgligt att lamna Martina, men det ar ju alltid sa. Imorgon bar det av mot Varanasi, norra Indien.

X
Bea